Lyndi bloggar

Jag känner mig så obeskrivligt ensam i allt detta. Ensam och grubblande. Jag analyserar allt. Varenda liten händelse. Varför kan det inte bara få vara bra?
Inget mer blod, ändå innerst inne så tror jag att det bara är en tidsfråga innan det slutar i missfall.
Målar fan på väggen gör jag nog ja, men dessutom är jag en realist. Det har hänt mig förr, varför skulle det inte hända igen?
Det värsta är att jag inte vet VAD jag har gjort för att behöva genomlida detta. Det är många som upplever missfall, jag vet, men det känns ibland som om ödet sparkar lite på mig. Vad är mening med allt detta? Varför måste jag behöva återuppleva skräcken? Räckte det inte med första gången? Jag som precis återhämtat mig från missfallet i februari och var så glad att få börja bebisverkstaden igen. Lyckan var totalt när plusset visade sig på stickan, men strax därefter kom ju även blod... VARFÖR ska det vara så här??!
Brösten ömmar fortfarande lite grann och jag har molvärk till och från. Men jag vågar ändå inte glädjas eller hoppas...

Jag är så glad att jag har min lilla familj. ♥ Både W och hunden har fått mycket kramar av mig idag. Jag behöver det. Jag behöver få känna att dem finns hos mig. För jag behöver dem... Mer än någonsin.