Tankar.
Nu är mensen snart över och skönt det är det. Tyvärr har jag stora förhoppningar om att plussa i början av januari, men likt förbannat så blir det väl ännu en besvikelse...
Jag fattar inte att vi redan är inne på försök 8. Minnena av sommaren känns så suddiga. Allt (eller nästan iallafall) kretsade kring bebisverkstad och att bli gravid. Så kom hösten och ingen bebis flyttade in... Nu är det december och vinter. Vid det här laget trodde jag att jag skulle vara hög-gravid. I mina fantasier blev jag gravid på första försöket. Lätt och smärtfritt! Tänk vad fel man har ibland. Man tror att man kan livet innan och utan och så vaknar man upp och inser att saker och ting inte riktigt blir som man tänkt sig. Blir det någonsin det? Eller är det det som är livets charm, att man aldrig riktigt vet? Till viss del håller jag med om att det är det, men en annan del av mig tycker bara att det är fånigt - fånigt att inte få veta när jag ska få lov att berätta för mina nära och kära att W ska få ett syskon. Låta mina pojkar känna bebisens sparkar, se magen växa... Herregud vad jag längtar! Om ni bara visste! Jag är så redo jag någonsin kommer att bli. Jag vill nu, nu, nu! Hallå, jag är redo! Färdig att bli gravid! Bring it on!
SNÄLLA LÅT DET VARA MIN TUR!
