Lyndi bloggar

Det har varit mycket känslor denna julen. Det brukar vara mycket känslor runt jul, då mycket "kommer upp till ytan" då. Jag minns jularna från när jag var liten - hur jag flängde runt mellan alla olika familjer för att göra alla glada. Var det någon som tänkte på hur kul jag hade?
Jag tänker mycket på vilken bitvis tragisk uppväxt jag har haft. Min pappas "nya" fru (dem har väl varit gifta sen -92 tror jag) har inte alltid varit så snäll mot mig. Hon misshandlade mig både psykiskt och fysiskt under flera år och nu i efterhand så har jag förstått att en stor del av detta har berott på svartsjukan hon haft gentemot mig och min pappa. Jag har alltid haft en otroligt bra relation till min pappa och varit "pappas flicka". Min pappa i sin tur har inte alltid vetat hur läget har legat till, då hon valt sina stunder gentemot mig väl.

Jag har på senare år faktiskt trott att jag "stängt locket" och gått vidare i mitt liv, låtit henne vara en del av det och låtit livet lunka på. Men nu inser jag hur fel jag haft. Jag avskyr henne för det hon gjort mot mig. Alla glåpord hon kastat över mig - talat om för mig hur värdelös och patetisk jag är. Att jag var en "dramaqueen" när jag grät p.ga separationsångest varje gång jag "bytte hem" från mamma till pappa och vice versa. När jag var ledsen så sa hon åt mig att "dricka ett glas vatten och skölja ner klumpen som växte i halsen och inte gråta".

Hon har hundratals gånger skyllt mina föräldras skilsmässa på mig - jag var upphovet till allt ont. Det var jag som ställde till bråk mellan henne och pappa, det var jag som gjorde henne arg jämt.
Det är hon som förstört denna lilla relation mina föräldrar hade sedan dem skildes. Det är hennes fel att dem inte kommunicerar.

Jag minns en gång när jag berättade för pappa att hon kallade mig för "bitch" (hon är inte av svenskt ursprung). Då ljög hon pappa rätt upp i ansiktet och sa att hon kallat mig för "wich". (Som om det är bättre att kalla en 10 åring för häxa?) Jag minns inte vad pappa sa eller hur situationen slutade.

Hon sa ofta att jag "sprang efter pojkar" och var lösaktig - trots att jag inte var mer intresserad av pojkar än vilken 12-13 åring som helst.
Jag minns hur jag grät i smyg jämt och önskade att hon skulle flytta ifrån mig och min pappa.

Hon talade ofta om för mig att hon brydde sig om min lillebror och mig lika mycket som hennes två egna barn - Detta har jag förstått i efterhand var en ren och skär lögn, då de alltid fick lite mer uppmärksamhet, finare presenter och blev i allmänhet särbehandlade av henne. Men hon gjorde det på ett sånt sätt så att det inte blev så uppenbart.

Jag vet egentligen inte alls varför jag skriver allt detta. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, däremot vill jag vara en förebild för andra barn som har det svårt i världen. Jag har klarat mig förvånansvärt bra med tanke på vad jag varit med om, även om jag inte gått helt smärtfritt ur min barndom. Jag tvingades växa upp fort och fick inte vara barn så länge som jag hade rätt till.
Efter helgen som varit, så har jag bestämt mig för att inte låta min pappas fru vara delaktig i mitt liv längre. Hon är fortfarande väldigt svartsjuk på både mig och min bror - Vi har ju trots allt gett pappa 3 barnbarn och hon har inga. Det svider nog i hennes ögon, och vet ni vad? Det tycker jag att det ska göra! Jag och min bror har kommit så mycket längre än hennes barn i både känslomässig utveckling och utbildning. Vi vet vad vi vill, sätter upp mål och genomför dem.
Hon och pappa har tillfälligt flyttat isär (de har bråkat konstant i flera år) men senast häromdagen så ringde hon hem och bölade och ångrade sig. Pappa säger att hon "fått sig en tankeställare" men jag sa åt honom att hon aldrig kommer att ändra sig. Hon behöver psykisk vård för att inse hur sjuk hon faktiskt är. För ingen frisk människa trycker ner, slår eller manipulerar ett litet barn. Vare sig det är människans egna eller inte.

Min pappa är alltid välkommen hem till oss och jag skulle aldrig utesluta honom från mitt liv. Häromdagen medgav han till min bror att han inte alltid satt oss i första rum och jag märker att han tar igen det med sina barnbarn. Jag älskar min pappa för att han är min pappa, och det kommer jag aldrig att sluta göra. Han finns alltid där för både mig, min bror och hans barnbarn och det kan ingenting i hela världen någonsin ändra på!