Lyndi bloggar

Vad vore livet om man visste vad framtiden hade att erbjuda?
Vad vore tankar och drömmar, om man redan visste allt?

Hade man viljat öppna ögonen till morgonsolens strålar genom fönstret, om man visste vad som skulle inträffa samma dag?
Vill man verkligen veta allt?

Det enda vi kan och bör göra är att låta livet ha sin gång. Låta morgondagen ske i morgon och låta framtiden vara någolunda oviss. Leva i nuet och älska som om varje dag vore den sista.

Jag älskar nu, i morgon och i resten av mitt liv och jag är tacksam över varje dag jag får se solen gå upp. Jag är tacksam över livet jag har fått, människorna jag känner har lärt känna och kommer lära känna.

Jag är tacksam över allt som jag borde vara tacksam över.

Jag älskar att leva.

Nää, nu är depp perioden över. FINALLY! Jag har insett att det kommer att ta tid att bli gravid och det finns faktiskt nån mening med det. Nu ska jag fokusera på min underbara familj, mina härliga djur, vänner och skolan! ☺

Jag känner mig fortfarande jätte deppig och totalt utpumpad och matt. Energin räcker ingenstans och jag vill helst bara lägga mig under täcket och stanna kvar där LÄNGE.

När ska det vända? I varje ögonblick är jag nära på att brista ut i gråt. Jag grät i min sambos famn i morse. Allt bara brast.. Varför måste jag må så här?!! Varför måste det känns så förbannat tungt?

Jag vill bara stänga av tankarna - inte låta dom finnas i mitt huvud. Dem gör mig galen!!!!

Jag undrar vart denna månaden kommer att sluta. Kommer tankarna att göra mig galen på riktigt? Kommer det finnas nån hejd för det som sker? Håller jag på att mista mitt förstånd?
Jag gråter, gråter och gråter lite till. Kan inte tårarna bara ta slut?

SNÄLLA, GE MIG STYRKA... Någon...

Jag funderade över en sak. Bölderna (bamse finnar) som jag fick efter att jag slutat med p-pillerna i maj har äntligen försvunnit. Jag tror att dem var ett ganska säkert tecken på att kroppen var i obalans. Usch, jag minns dem i somras. Stora som kulor. BLÄ!
Dumma p-piller. Jävla Yasmin.

Här sitter jag igen. Det har känts bättre idag, men inte helt bra.
Nu så här på kvällskvisten så blir allt så tyst och då kommer alla tankarna fram från sina gömda vråer.
Min mamma tipsade mig om en låt förut. Hon berättade att när hon hör den, då ser hon min mormor och morfar dansa bland molnen. Nu ser jag det framför mig hela tiden.. Min morfar gick bort för några år sen, men min mormor har jag kvar här hos mig. ♥
Varje gång jag lyssnar på låten så kommer tårarna krypandes. Just nu känns livet lite tyngre än vanligt. Det rullar liksom inte riktigt på, på det sätt som jag vill.
Jag satt i soffan förut och kramade min lille grabb så hårt jag bara fick. Jag känner mig så oerhört tacksam för att jag får ha honom här hos mig. Jag älskar honom så mycket att jag nästan går sönder!
Varje dag tillsammans med honom är en gåva. Det är så härligt att prata och skratta med honom. Han har lärt sig prata så mycket det sista och låter ofta så himla vuxen. Jag får så dåligt samvete när jag är ledsen, även att jag har honom här hos mig. Jag är bara så otålig.
W, du ska aldrig någonsin tvivla på hur mycket mamma älskar dig. Jag skulle gå igenom eld för dig! Älskade unge, du är det bästa som hänt mig!

Nu känns det motigt. Nu har barnagörandet satt sig på min hjärna igen. SUCK. Varför måste det kännas så här ibland? Varför kan jag inte bara ta det med en klackspark, som jag vill? Varför måste jag längta och fundera hela tiden?
Konstigt att man inte tappat det helt än - att man blivit spritt språngande galen.

"Det kommer, det kommer" hör jag jätteofta.
Ja, det gör det kanske, men jag orkar inte vänta mer. Jag har väntat tillräckligt länge. Jag kommer inte att sluta längta och vänta, hur mycket jag än vill. Jag vill inte fundera och grubbla, jag vill inte känna mig ledsen för att vi inte lyckats än. Innerst inne är jag väl medveten om att oddsen för att det blir vår tur någon gång är goda, men jag vill NU. Inte nästa månad eller nästa år, utan NU.


♥ W, jag älskar dig högre än himlen! ♥

Idag läste jag några kloka ord:
Det viktigaste är inte att fylla livet med år, utan att fylla året med liv. ♥

Otroligt kloka ord. Dem får sätta punkt för detta blogginlägget.

Jag är med och tävlar om fina häst/ryttar produkter hos http://westerngirl.devote.se

Klicka på länken för din chans att medverka: http://westerngirl.devote.se/blogs/3499618/bloggtaevling.htm#WriteComment

Eller kanske säger man "ingen deg på jäsning"? Mensen kom den 1/1. Ska jag se det som början på något nytt? Hur häftigt hade det inte varit att ha 1 januari som sin kommande graviditets första dag? ☺ Nåja, förväntningarna ska hållas låga, då detta faktiskt är 9:e försöket. Jag är dock ganska övertygad om att 2010 är vårt år - det är då vi kommer att få bli gravida. ☺
Jag längtar mycket efter en liten mage. En rund, alldeles lagom stor mage att gå runt och klappa och känna på. Jisses, som jag längtar! Medans jag väntar på den lilla magen får jag utnyttja tiden till annat: Min familj, plugg, djuren. Allt som livet har att ge!

Jag har världens goaste lille pojke här hemma som bara tjötar och babblar mer och mer för var dag som går.
Min W är LYCKA! ♥ Jag älskar dig så obeskrivligt mycket!