Nu är jag inne i en jobbig period.
Nu känns det motigt. Nu har barnagörandet satt sig på min hjärna igen. SUCK. Varför måste det kännas så här ibland? Varför kan jag inte bara ta det med en klackspark, som jag vill? Varför måste jag längta och fundera hela tiden?
Konstigt att man inte tappat det helt än - att man blivit spritt språngande galen.
"Det kommer, det kommer" hör jag jätteofta.
Ja, det gör det kanske, men jag orkar inte vänta mer. Jag har väntat tillräckligt länge. Jag kommer inte att sluta längta och vänta, hur mycket jag än vill. Jag vill inte fundera och grubbla, jag vill inte känna mig ledsen för att vi inte lyckats än. Innerst inne är jag väl medveten om att oddsen för att det blir vår tur någon gång är goda, men jag vill NU. Inte nästa månad eller nästa år, utan NU.
♥ W, jag älskar dig högre än himlen! ♥
Varför du tänker så mkt på det? För att du VILL och LÄNGTAR och för att det ligger dig så varmt om hjärtat att du kommer att bli världens bästa tvåbarnsmamma sedan då det väl är din tur! Thats why. :-) Förstår att du tröttnar på att höra "snart, snart" men det finns en mening... mitt eviga tjat men det ÄR så. Du kommer förstå vilken den meningen är då du får se plusset, får uppleva graviditeten, får se den nya lilla bebisen. Då kommer det vara givet att det var just den, exakt den, tidpunkten som var DIN! Kramar
Kloka Tina... Lika klok som alltid! Dem orden behövde jag få höra. Jag är, precis som du, säker på att det finns en mening med allt som händer och sker, men ibland så ser man det inte riktigt så... Nåja, har jag stakat mig fram i 26 år och tagit mig igenom diverse problem, ledsamheter och stora beslut, så klarar jag mig nog ett litet tag till! :O) Tusen kramar till dig! ♥
