Lyndi bloggar

Mina tankar cirkulerar mycket kring den senaste veckan. Vad var det som hände egentligen?
Fredagen den 5/2 kl 16:30 fick jag en blödning. Min första reaktion var PANIIIIK och visst var det befogat.
Nu sitter jag här, en vecka efter att missfallet började. Jag minns ångesten, chocken och såklart paniken. Paniken över att jag höll på att gå om miste av min fina, underbara graviditet. Den som jag längtat, väntat och hoppats på så länge.

Det blir sällan som man tänkt sig.

Vad var det som hände egentligen?

Min kropp minns knappt inte att den ens varit gravid. Inte hjärnan heller.
Allt liksom lunkar på i sin takt - oavsett.
Jag är inte så ledsen längre. Mer frustrerad över att jag förlorade det jag så gärna ville ha.

Jag funderar mycket kring den här syskonkarusellen. Tankarna går mycket kring om vi någon gång kommer att lyckas? Tanken på att bli gravid igen skrämmer mig lite. Behöva nojja sig igenom varenda toalettbesök: "Är det nåt blod?! Är det nåt blod?!"
Detta är ju såklart oundvikligt efter det jag nyss har tvingats gå igenom, men ändå känns det jobbigt. Det känns jobbigt att tvingas oroa sig, istället för att enbart kunna glädjas.

Blödningen börjar avta nu. Skönt. Inte en dag för tidigt...
Nu ska jag låta kroppen läka fysiskt, sen sätter vi igång igen. För i ärlighetens namn så är det faktiskt så att längtan efter syskon är mycket större, än rädslan över ett missfall.