Samlat ihop bitarna
Nu har jag nog iallafall lyckats samla ihop alla bitarna av mig själv. Jag har inte riktigt hunnit limma ihop dem än, men det kommer, det kommer.
Började blöda ordentligt igår. Skönt iallafall att kroppen tar hand om det. Kroppen är fantastisk faktiskt (konstig mening det blev)!
Egentligen, tänk alla djur som kastar eller resorberar sina foster. De verkar inte sörja dem. Det är mer som om "det är naturens gång". Ibland är kanske vi människor för intelligenta för vårt eget bästa, trots att det är fullt normalt att sörja efter ett missfall. Vilket jag såklart också gör. Sörjer den graviditet som inte blev.
Jag känner mig också sådär galet frustrerad! Nu har vi kämpat på i 9 månader och ännu har jag ingen liten kula på magen.
Jag vill inte snart, jag vill NU!
Nåväl, det är bara att fortsätta tåga på.
du tänker helt rätt... stöter kroppen bort det , så är ju förmodlugen fel på fostret... Ett friskt barn komer snart att växa inne i din mage =)
