Lyndi bloggar

Jag sitter och tänker tillbaka på förra året vid den här tiden, hur jag kände då. Hur dåligt jag mådde, att "ingenting" ville funka. Jag gick och funderade på varför plusset aldrig dök upp, trots att vi bara försökt några få månader. Sen kom hösten och till och med vintern. I februari kom det efterlängtade plusset och sedan missfallet efter det. Jag minns hur det kändes som att jag levde i en mardröm som man inte kunde vakna upp ur. Jag minns hur jag satt i soffan hemma och slets mellan hopp och förtvivlan. Jag blödde lite, sen avstannde det i ett halvt dygn, för att sedan fortsätta igen. Jag minns att jag knappt ville röra mig eller gå på toaletten. Jag minns när jag vaknade på nätterna i panik. Vid den tidpunkten visste jag ju inte säkert om det var ett missfall eller inte. Jag började blöda på fredagen och på måndagen satte det fart ordentligt. Det var också då graviditets testet knappt visade plus längre. Det var då jag visste att mardrömmen blivit verklighet. Jag minns hur uppriven jag var inombords, hur ont allting gjorde. Tack och lov så hade jag mina två underbaringar hos mig då, W och O. W visste ju såklart ingenting, men att få vara nära sitt barn i en stund som den var obeskrivlig. Han lindrade min smärta mer än vad han någonsin kommer att förstå. O han peppade och tröstade, pratade och kramade.

Nu så här i efterhand så gör det inte ont längre. Det var en graviditet som inte var livsduglig. Jag tror inte att min kropp var riktig redo för det då. Hjärtat hos embryot hade inte ens hunnit börja slå och det är en "lättnad" för mig att tänka på det. Det var inget litet liv, utan bara en cell "klump".

Nu sitter jag här, återigen gravid. Jag har passerat in i vecka 12 och jag har fått se vårt lilla mirakel på monitorn hos mödravården. Där låg jag, med ögonen alldeles fyllda med tårar och såg Grynet rulla runt och sprattla medans det lilla hjärtat pickade på så fint. ♥ Nu är det verklighet för oss. Äntligen, efter en lång och stundtals väldigt jobbig resa, så har vi lyckats. Det bor och växer ett litet mirakel i min mage! ♥ Varje morgon innan jag går upp så klappar jag den lilla kulan som har börjats synas på min mage. Då förstår jag att det är sant. Det är på riktigt. Jag har blivit välsignad med gåvan att få bli mamma igen. Mamma åt ett litet syskon till storebror W.

Jag skulle inte byta bort mitt liv för någonting i världen! ♥
Jag älskar att leva!